I Norrtelje Tidning skriver Erik Hafström (Danderyd) och Staffan Strömbäck (Lidingö) om att regeringen måste öka anslagen till försvaret
”Försvaret av Sverige börjar vid Natos yttre gräns” skriver ÖB den 1 april på DN debatt. Det är korrekt från det perspektiv som Försvarsmakten kan och bör ha som författningsstyrd myndighet, men Sveriges regering och försvarspolitiker behöver se längre än till ingångna avtal och formella allianser.
Under de senaste åren har moderaterns försvarspolitik både legat i takt med tiden, och dessutom fått ett direkt genomslag i de beslut som riksdagen har fattat. Sverige lägger redan idag, enligt Natos sätt att räkna, 2 procent av BNP på försvaret. En nivå som knappast hade uppnåtts om inte moderaterna sedan 2018 hade varit pådrivande.
Men säkerhetsläget 2018 är historia. Sedan 24 februari 2022 pågår ett fullskaligt krig i Europa. Tack vare Ulf Kristerssons tydliga besked inför valet 2022, att han avsåg söka medlemskap i Nato om han fick bilda regering, svängde socialdemokraterna och lämnade in ansökan om medlemskap. Något som, efter en långdragen process, kunde fullbordas 2024.
Ukraina strider för sin existens men också för Sveriges och Europas frihet. Sverige har lämnat stora bidrag till Ukrainas försvar, men vi är inte bäst i klassen. Att Danmark och Norge som medlemmar av Nato har känt en trygghet och därmed vågat tömma förråden mer än Sverige är begripligt. Men nu är vi samtliga nordiska länder medlemmar i Nato, och omfattas därmed av samma säkerhetsgarantier.
I jämförelse med våra nordiska grannländer har de andra samtliga satsat större andel av BNP än Sverige. Med tanke på att det folkliga stödet för militärt stöd till Ukraina faktiskt är större i Sverige än i något annat land, är det märkligt att vi också inte är bäst i klassen på stöd till Ukraina.
Ett annat perspektiv är vad som händer när kriget i Ukraina tar slut, oavsett hur. Ryssland har det senaste året ställt om till en krigsekonomi, och kommer inom endast några år att kunna återuppbygga den krigsmakt som de förbrukat i Ukraina. Med den nuvarande ryska synen på säkerhetspolitik, och det finns mycket som talar för att den kommer att kvarstå, oavsett hur det går i Ukraina, så behöver Sverige förbereda sig för krig.
Den pågående försvarberedningen fick för några månader sedan underlag från Försvarsmakten, ÖBs militära råd. Men att det som ÖB föreslår skulle vara tillräckligt är osannolikt. ÖBs militära råd är framtaget utifrån givna ekonomiska ramar, framräknade på Finansdepartementet.
ÖB har säkert gjort så gott han har kunnat inom dessa ekonomiska ramar. Det finns dock mycket lite som talar för att ekonomiska ramar, framtagna på Finansdepartementet, ska vara styrande för den upprustning som krävs. Ett av Sveriges närmaste grannländer, Polen, satsar upp till 4 procent av BNP på försvaret. Där är det inte ekonomin, utan behoven som styr.
Rysslandsexperten Oscar Jonsson skriver på DN Debatt att hela det svenska territoriet är inom vapenräckvidd för samma bombkampanjer som Ukraina utsätts för. Sverige behöver därför stärka luftförsvaret för att kunna skydda svenska städer och infrastruktur. Det är en av de framtida förmågor vi måste utveckla och förstärka i hårdnande säkerhetspolitiskt läge. En annan är stödet till och skyddet av förband från våra allierade som genom Östersjön ska kunna nå Finland och Baltikum. Exemplen kan mångfaldigas.
Den goda nyheten är att Sverige har en urstark offentlig ekonomi, tack vare framsynta politiker på 90-talet. Med vår starka offentliga ekonomi finns det stort utrymme att ta efter Polen.
Sverige bör nu satsa på försvaret. Tidigare var två procent av BNP riktmärke. För att både klara av stödet till Ukraina och samtidigt vår egen upprustning bör riktmärket nu vara det dubbla, fyra procent. Medlen finns, det som nu krävs är en tydlig politisk vilja.
Erik Hafström, reservofficer, Moderata senior Stockholms län, Norrtälje och Danderyd
Staffan Strömbäck, reservofficer, Moderata seniora seniorer Stockholms län, Lidingö